Tuff tuff tåget.

Nu är jag hemma, 5 timmar försenad. Ska ta det från början även om det är en lång historia.

Håll i er.

Idag bestod arbetet att tacka av en god kollega i Borlänge. Vägen mellan Öret och Borlänge är ju inte den trevligaste i vinterväglag. På nyheterna imorse visade det vara rätt av mig att välja tåget denna morgon då vägen var avstängt p.g.a. en olycka norr om Örebro. Tycktes det då iallafall.

Till Dalarna gick allt väldigt bra och solen strålade över vita vidder.

Hem skulle tåget gå 16.00.

16.02 " vi väntar in ett mötande tåg" Man börjar ana lite oråd.

16.20 "vi har ett tekniskt fel"

16.30 " vi får erbjuda en buss till en byhåla utanför Ludvika då vi har en strömlös vägsträcka"

Kastar mig av tåget då jag inser att alla de här människorna kommer inte få plats på en buss. Rätt , jag fick sista platsen som är avsedd för gubbe med käpp enligt skylten. Bussen tutar som det gör när den backar hela vägen och chaffisen överröstar tutandet ursäktande att "det var den enda buss han fick loss".

"Ja, ja den rullar iallfall" tänker jag och knäpper fast bussbältet.

Vi blir avkastade i ingenstans vid ett par trasiga bommar. Busschaffisen säger "- där står tåget och väntar på er" Jo, tjena?!

Vi kliver av med en lättnandes suck men inser att det ska tömmas på folk först. De pölsar genom snömodden på rälsen en bra bit med resväskor och skidor mm.

De tar vår buss och åker iväg. Där står vi ute i 23 minusgrader och får inte hoppa in i tåget för det är strömlöst nu.

Efter en halvtimma känns varken tår eller näsa men då är det vår tur att pölsa på rälsen för att sätta oss i det strömlösa iskalla tåget. "Beskedet är vi vet ingenting hur vi löser detta"

Jag tror vi satt där i två timmar och det blev kallare och kallare och till slut försvann ljuset.

Jag började tänka på finska vinterkriget och tackade gud för att jag var tjej och levde här och nu. Jag tackar även gud för att jag inte var kissnödig och för att jag valt varma kängor mot finstövlarna.

Jag letade för tredje gången efter mobilen i min gigantiska väska och förbannar nu det faktum att jag är tjej. Jag inser att jag måste ha tappat den när jag fick bråttom ur det första tåget för två timmar sedan. Det som var varmt och hade belysning...

Vi får lite olika besked men det sista lyder att vi väntar på en buss men först ska vi få av en kvinna som har haft en stroke och ambulansen kommer snart.

Bussen dröjer en timma och det är samma som tutar hela tiden. Men, den är varm och rullar . Fast inte till en början. Den har körts fram en bit så vi bara behöver pölsa över spåren hälften så långt den här gången. Det är bara det att den inte har någonstans att vända och den tjoffar fram och tillbaka i 30 minuter innan den lyckas vända.

Väl framme i Ludvika byter vi till tåg igen. Det står stilla ett tag men till slut börjar det så sakta rulla hemmåt. Precis när jag slagit mig till ro med bok och kan slappna av lite börjar killen bredvid prata i mobilen. Han sluddrar väldigt och pratar om att han åker in nu igen men sen ska han försöka vara på rätt sida muren.

Jag orkar inte mer. Är det inte slut på eländet snart. Nä, det är det inte!

Utanför Örebro stannar tåget igen och där blir vi stående för ett fel på växeln. Det är så retligt för vi står precis på åkern utanför där jag bor men här går inte att hoppa av.

Det tog väl 40 minuter innan de svetsat klart växeln och nu kan vi rulla den sista biten mot Örebro C.

Nu väntar bara en iskall bil som visar sig ha ett istäcke på rutan som knappt går att skrapa bort. Jag skrapar som en galning och armen skakar fortfarande och tårna är så där konstigt heta efter att ha varit iskalla så länge. Men jag är hemma och vid liv. Det är mer än de flestas öde som var med i det finska vinterkriget.