Påskpannkaka.

Påskafton började med ett letande som tog såna stora proportioner att jag till slut storgrät. 

Var fan är paketet? 

Jag hade med möda valt ut ett linne åt E. Sparat det och på dagen d fanns det inte.

Stackars E hann bli ganska rädd och undrade varför jag grät så hejdlöst.

Det var nog skönt för henne att höra varför. Jag hade bara tappat bort hennes påskpaket. Inget värre.

Det enda jag kan tänka så här när jag lugnat ner mig lite är att det gått med i soporna när jag kastade alla andra tomma (trodde jag) klädpåsar.

Sen var det påskäggsjakt. Jag hade skrivit ledtrådar som fick kidsen att fara runt i hela huset. 

Det var bara det att första lappen låg fel så det blev pannkaka det med.

Glad påsk!