Ju mer vi är tillsammans.

Idag har jag och min man byggt ihop en duschkabin tillsammans. 

Vi har s a m a r b e t a t.

Det brukar inte gå så bra. Båda är en s.k. "doer". Jag hatar att vänta . Att bara stå och vänta och hålla i nåt är inte min grej. Det kryper i mig. Mesar står bara, inte jag.

"-Gör bara, säger jag. Vi sätter bara ihop den. Det visar sig om det är rätt". J står och funderar på vad som är smartast. Jag väntar och håller i ena kabinväggen, biter ihop....morr. Försöker tänka på Rimini och hur jag skulle kunna få tag i en vingård att hyra för en billig penning.

Grejen är att det är så lågt i tak att det går inte att sätta ihop den och sen luta den upp till stående. Den måste monteras ståendes på plats direkt.

Till slut känner jag mig som pluto när han fångar julkulorna som ekorrarna slänger ner från julgranen. Jag kan inte hålla mer väggdelar samtidigt som jag puttar upp botten med ena foten. 

Tappar jag greppet klämmer sig J där han ligger på källargolvet i en ställning som bilmekaniker gör och försöker hitta gängen i skruvhålet.

Om vi hade böter på svordomar i det här huset vore jag miljonär.

Det här är en bra påminnelse att vi gör helt rätt i att "leja" bort all badrumsrenovering. Det är värt varenda krona. I hope. Jag ska betala dem med svordomspengarna.